En tro som är säker på sig själv är ingen tro.
 | ||
| Slå dig ner en stund och ta del av bibelordet! |
En dag kom en vän till oss på besök. Han berättade att han och hans familj skulle åka och hälsa på några vänner till dem som är missionärer och som var i Sverige på besök. Han frågade om vi ville följa med. Min man har berättat efteråt att han kände väldigt starkt att vi skulle följa med. Men att han var osäker på om jag skulle orka, eller ens vilja följa med. Jag bestämde mig för att försöka, och vi åkte iväg. Jag visste att det skulle bli en heldag, så det var en stor utmaning för mig. Men vi kom iväg, och kom till en gård där familjen bodde. Vi tillbringade dagen tillsammans och vi åkte till en sjö i närheten, där vi grillade och fiskade. Jag tog en promenad runt sjön, med min kamera och tog foton. När jag kom runt till andra sidan så mötte jag, missionären från Sydafrika. Vi började samtala, och han berättade att Gud brukade tala till honom, och just nu hade han ett budskap till mig från Herren. Han talade om saker som inte någon visste om mig, men som Herren visste om. Men det som var det mest fantastiska var när han sa att: Gud har inte glömt dig! Gud älskar dig! När han sa det så gick det rätt in i mitt hjärta, och jag upplevde en enorm glädje och frid, som jag aldrig tidigare upplevt. När vi gick tillbaka genom skogen så säger han att Herren säger att från och med nu kommer Gud att hela dig ifrån din depression. Jag fattade nog inte riktigt då vad det var som hände just då, men att något hade hänt det kände jag väldigt tydligt. Jag hade fått en underbar glädje som fyllde det tomrummet som jag hade känt innan. När vi kom hem på kvällen så kände jag att jag ville pröva om det jag kände var verklighet. Så när jag skulle lägga mig på kvällen så tog jag inga sömntabletter, och jag somnade utan problem. När jag vaknade på morgonen hade jag sovit hela natten. Det var en fantastisk känsla, eftersom jag inte hade sovit riktigt på tre år. Efter ett par veckor så vad jag övertygad om att jag hade blivit helad, så jag kunde sluta med alla tabletter, och jag har inte behövt ta några mer efter det. Jag kände mig som en ny människa. Jag hade blivit helad! Och det största helandet som jag hade fått uppleva, det var att Gud inte hade glömt mig, och att jag nu visste att Han älskade mig. Det var fantastiskt! Istället för allt mörker, så upplevde jag en enorm glädje och frid, som hade tagit bort all depression i mitt liv. Jag kände inte längre att det inte fanns någon mening med livet, utan istället kände jag att nu hade livet fått en mening igen, och det har faktiskt blivit en större mening med att leva nu, än vad jag någonsin hade känt förut.
Jag blev befriad från smärta och sjukdom, men jag upplevde att det störta helandet var jag fick möta Jesu stora kärlek. Jag tror att den främsta avsikten Jesus har med helande, är att befria oss från synd och mörker. Det är då vi får uppleva den enorma friheten som bara Jesus kan ge. Jesus har verkligen gjort skillnad i mitt liv. Jag vill bara uppmuntra dig som läser detta, att om du inte tror att det finns någon väg ut i livet, eller att du inte tycker att livet har någon mening, så pröva att ge Jesus en chans, be att Han hjälper dig ut ur dina problem. Jag lovar att Han kommer att hjälpa dig också. Han har inte glömt dig, och han längtar efter dig och älskar dig så oerhört mycket. Så be Jesus om hjälp och Han kommer att stå vid din sida.
Finns det någon hjälp att få?
När livet såg som mörkast ut, då kom räddningen till mig. Men inte så som jag hade tänkt eller trott. För min del så hade livet tappat sin mening och jag såg inte att det fanns något mer kvar i livet att leva för. Trots att jag var gift och hade fyra barn! Så djupt hade depressionen satt sig i mitt inre. Jag kände mig som en stor börda för dem runt omkring mig och tyckte att de skulle få det bättre om jag inte fanns. Den tro som jag hade haft på Gud, den hade bleknat och jag kände det som Gud hade glömt mig. Jag trodde fortfarande på Gud, men jag trodde inte att han brydde sig om mig. Andra kunde han hjälpa, men jag trodde inte att Han ville hjälpa mig.
Min depression började med att jag blev utarbetad. Jag levde ett liv som bestod av två arbeten: säljare och mamma. Jag hade ett arbete som jag gillade, men som tog mycket av min tid och av mina krafter. Jag arbetade i en ny butik som jag hade varit med och startat upp ett år innan. När jag kom hem från arbetet, så började nästa arbete, att ta hand om hemmet med fyra barn. Min man var inte mycket hemma vid den tiden, eftersom han höll på med en stor ombyggnad på sitt arbete. Det gjorde att jag inte hade så mycket avlastning hemma. Jag kände mer och mer av en enorm trötthet, och fattade inte varför jag aldrig kände mig riktigt utvilad. Jag blev också väldigt lätt irriterad och mitt humör åkte berg och dalbana. Det blev för det mesta barnen som blev utsatta för min ilska och frustration. Efter ett tag gick min ilska över i att jag helt plötsligt bara började gråta istället. Det var jätte jobbigt, och en dag så sa min man att nu måste du få hjälp, så nu kör jag upp dig till sjukhuset. Han körde mig till psykakuten, och där träffade jag en läkare som sa att jag var utarbetad. Jag sjukskriver dig tre veckor till en början med. Jag blev helt chockad, och sa att jag kan ju inte vara från jobbet i tre veckor! Det fungerar inte! Jo, du måste vila dig nu, och så fick det bli. Efter det så hände något märkligt, jag mådde ännu sämre! Det var som att jag nu fick lov att känna efter hur dåligt jag faktiskt mådde, och att jag då insåg hur trött jag egentligen var. Jag blev så dålig, att jag inte orkade komma upp ur sängen på en hel månad, jag bara sov hela dagarna. Jag kunde knappt äta, och jag tappade helt enkelt all ork. Jag blev mer och mer deprimerad, och nästa gång som jag kom till läkaren så sjukskrev de mig ytterligare två månader, samtidigt som de skrev ut depressionsmedicin. Det som sedan skedde var att jag fick svårt att sova på nätterna, och det fick jag sömntabletter för. Sedan fick jag prova olika tabletter för att se vad som skulle hjälpa mig. Dosen ökades mer och mer och jag mådde allt sämre. Sedan kom perioder som jag mådde lite bättre, och som gav mig lite hopp, men så ramlade jag ner i det svarta mörkret igen och så höll det på. Upp och ner, tills jag till slut kände att jag inte orkade leva mer, jag ville få ett slut på alltihop. Tankar på att ta livet av mig, fanns ständigt i mitt sinne, och jag fick ingen ro. Jag fick också vid ett flertal tillfällen panikattacker. Det var fruktansvärt. En ångest som bara ökade tills det kändes som jag inte kunde andas längre. Efter att ha levt med denna depression i över tre år, så fick jag en känsla av att jag nog aldrig kommer att bli bra igen, och hur skall jag orka fortsätta att leva ett liv på detta viset?
